Im feeling shitty, I don't feel no pitty

Jag bröt mitt ben, jag opererades, jag fick smaka på rejäl smärta och ska nu uppleva livet som disabled.


Det var dryga två veckor sedan olyckan var framme och gav mig en smäll på käften, numera måste jag spendera mina dagar som en sliten pensionär.
Det menas med att jag inte kan gå och göra något spontant och alltid behöva tänka: hur fan löser jag det här?

Jag har alltid varit bra på att förtränga saker jag inte vill veta av och det är inte förrän verklighten trotsar mig vill jag inse.
Mitt psyke gjorde mig en tjänst och fick mig att inse att iallafall fem veckor framåt kommer att bli lite av ett pure hell men jag har nog fortfarande inte kunna acceptera att allt man ska göra ska bli så komplicerat.
Under mina försök till shopping, promenader eller annan aktivitet brukar jag få ett antal dolda utbrott inom mig jag. Det är minst sagt jobbigt när man inte kan bära sina inköp och att både ryggen och händerna krackelerar på samma gång.
Att kunna gå normalt är inte det ända jag saknar utan att även kunna gå runt som vanligt utan att främlingar ska gå fram och säga: oj har du brutit benet, aaaj va ont! Eller att de som går och smygkikar och vars vardag inte är mer spännande än ett se ett gipsat ben kan fundera på att boka en weekend till Avesta eller nått annat som piggar upp ett monotont Svenssonliv.
Gips är inte en exotisk företeelse tycker jag.